Året som gått 2014

På självaste nyårsafton blir det en genomgång av året som gått. Vi pratar om det bästa och sämsta 2014, hittar nya favoriter och pensionerar gamla vänskaper.

Medverkande: Pär Wirdfors, Erik Nyström

Ladda ner: Året som gått 2014 (150 Mb)

Spellängd:120 min

Årets bästa 2014 – Topp fem!

Sista delen av årets bästa filmer jag sett på bio är en salig blandning av subtilt och monstruöst. Vi börjar med femte plats.

5 . Godzilla

Gareth Edwards mastodont har jag redan talat mig varm om i en lucka i min julkalender. Jag vill tillägga att filmen absolut är att föredra i biomiljö. Denna typ av monsterfilm är alltid bäst med stor duk och mullrande högtalare. Det ska bli mycket intressant att se hur filmen står sig i det mindre formatet.

4.  Maleficent

Disneys nytolkning av sin gamla paradrulle Törnrosa är värt att se för de flesta. För flickor som behöver få höra att deras värde inte ligger i skönhet eller förmåga att behaga män, för pojkar som behöver lära sig värdet av respekt och generositet framför egoism och ärelystnad och inte minst för gamla filmrecensenter som fnyser åt sagohistoriers banalitet och slagkraft. Maleficent är en vackert filmad, väl avvägd, genuint spännande och framför allt magisk berättelse. Även denna film har tidigare diskuterats i en julkalenderlucka.

3. Guardians of the Galaxy

Årets bästa actionrökare har allt en riktig bra rymdmatiné ska innehålla. En storslagen berättelse med stora doser äkta humor, fantasifulla miljöer och karaktärer men framför allt ett stort bultande hjältemodshjärta. Filmens enda svaghet är att den har en charmig cool semiskurk i Michael Rookers Yondu som får alldeles för lite tid. Som motpol och bollplank till Chris Pratt har han så mycket mer att ge än den tråkigt skrivna Ronan.

Jag vill lyfta fram fribrottaren Dave Bautista vars tolkning av den liknelsebefriade Drax blir bättre för varje gång jag ser den. Han visar att Dwayne Johnson inte är den enda arvtagaren till åttio-talets karismatiska muskelhjältar. Att Drax dessutom hyllats av föräldrar till barn inom aspergers-spektrat som en av få förebilder på bio är hårt vispad grädde på ett utsökt luftigt potatismos.

2. Nightcrawler

Fullkomligt förödande samhällssatir över det förråade medieklimat vi lever i. Att detta är Dan Gilroys regidebut är lite tragiskt, för även om Gilroy bidragit till filmskapandets ädla konst med en rad manus är det tråkigt att det först är vid 55 års ålder som han får visa att han också är en extremt kompetent regissör.

Lyckas likt Michael Manns främsta Los Angeles-skildringar fånga en vacker smutsighet som både äcklar och förtrollar. Har en jobbig slutkläm som först gjorde mig förbannad men som efter att jag smält mina intryck är alldeles perfekt i sin jävlighet.

1. Foxcatcher

Mitt sällskap till Bennet Millers brottardrama satte fingret på varför detta är årets bästa rulle. “Det är så skönt att få tänka lite själv ibland”. Nu är det uttalandet dels grundat i att sagda person alltid blir medtvingad av mig på de mest korkade rullarna biograf-Sverige har att erbjuda, men samtidigt har han helt rätt.

Foxcatcher har inga intentioner att fylla i varenda litet hörn i denna verklighetsbaserade historia. Miller vet att den sista klippningen görs i betraktarens sinne och att det är så mycket mer tillfredställande att få klippa när man har många fler filmremsor att välja mellan (att den analoga analogin daterar mig gör mig både stolt och ledsen).

Det går att förlora sig i Foxcatcher enbart för sin närgågna och detaljerade studie över greko-romersk brottning. Millers skildring av den fysik och den närhet som är lika självklar för brottare som ovanlig mellan de flesta män är nedtonad och exakt. Sättet Mark Ruffalo och Channing Tatum rör sig  på, deras hjulbenta gång och lätt böjda armar, skapar en trovärdighet som spiller över i skildringen av deras relation. En tidig scen där de sparrar är ett mikrokosmos över hela filmen, i den scenen finns hela deras relation med alla dess styrkor och svagheter.

Men Foxcatcher erbjuder också en bild av hur människans ofta bristande självinsikt styr dess handlande. Hur självvärde kan vara otroligt bräckligt om det investeras i en enda förmåga eller hur skadligt enorma tillgångar kan vara om det ges någon utan någon social kompetens.

Julkalender 2014 Lucka 19 – Så bra att man blir arg.

En av 2014 års absolut bästa skådespelarinsatser utförs utan tvekan av Jake Gyllenhaal. Dan Gilroys regidebut Nightcrawler är en intensivt svart historia med en huvudroll som ekar av de stora sociopaterna genom filmhistorien. Travis Bickle, Rupert Pupkin, Anton Chigurh, Tom Ripley, Patric Bateman och nu Louis Bloom. Gyllenhaal rekommenderas att spendera våren under tak, för nomineringarna kommer att hagla.

Men trots att jag har sett få filmer som bidragit med så koncentrerad filmkonst under året lämnade jag salongen irriterad. Här känner jag att den som inte har sett filmen kan sluta läsa. För jag kommer nämligen nämna filmens upplösning.

Min frustration med den här filmen grundas ligger i att Bloom inte får sota för sitt beteende. På inget sätt låter Gilroy Bloom lida för sina handlingar. Jag menar inte att det är en regissörs uppgift att måla upp en perfekt historia i varje film där allas onda handlingar straffas balanserat och rättvist. Men jag har svårt för filmer där ondska får härja fritt utan konsekvenser.

Samtidigt gör det filmen ännu mer intressant för mig. Att starkt ogilla en film samtidigt som man uppskattar dess briljans sätter igång tankarna. Det utmanar min bild av vad det är som gör film “objektivt” bra. Så därför gillar jag att ogilla Nightcrawler, tror jag.