Årets bästa 2014 – Plats 11-15

Vi har tagit oss halvvägs genom årets bästa filmer för 2014. Här kommer plats 11-15

15. Apornas Planet: Uppgörelsen

dotpota Intressant uppföljare till omstarten av Apornas planet. Den här gången blev det inte lika bra svensk titel, svårt att slå “(r)evolution”, men historien är både tightare och mer spännande. Andy Serkis fortsätter att visa hur skådespel i kroppstrumpa ska se ut. Valet att fokusera kommunikationen aporna emellan primärt på teckenspråk med korta ordväxlingar som garnering är genialt. Dels för att det rotar filmen i verklighet och dels för att det ger emfas till primaternas uttrycksfulla ögon och minspel. Då gör det inte så mycket att människorollerna är relativt ensidiga.

14. Gone Girl

Det kanske är att svära i kyrkan, men ska David Finchers regissörstalang användas för att lyfta flygplatspocketthrillers lite över snittet? Det är lite som att rollsätta Ben Afflek för att han är 192 centimeter lång och använda honom för att ta ner saker från höga hyllor. Han är bra på det, men hans talang är lite underutnyttjad. Gone Girl underhöll på en teoretisk nivå utan att bli direkt spännande, mest för att filmen nästan helt saknade sympatiska figurer att fästa sig vid. Bra skådespel och intressanta relationer överskuggades något av diverse vändningar, en del mer manusdrivna än andra. För mig var syskonen Dunnes relation betydligt mer faschinerande än mysteriet med den försvunna frun.

13. Interstellar

Det slutgiltiga beviset för att Christopher Nolan hamnat brevid Michael Bay och Peter Jackson på hyllan för regissörer som får alldeles för lösa tyglar. Kill your darlings ingår inte i trions arbetssätt och därför får vi kontinuerligt filmer som är minst en timma för långa. Interstellar är lysande på ett tekniskt plan men innehåller lite för många “vänta lite nu”-ögonblick för att riktigt få fart. Jag klarade inte av att svälja filmens sista halvtimme med det hull och hår scenerna kräver. Därför hamnar Interstellar utanför årets topp-10.

12. Frost
Charmig, gripande och mästerligt animerad Disney-rulle med ett budskap att band mellan systrar är viktigare än sökande efter drömprinsen. Lite mindre snögubben Olaf och renen Sven än vad trailerna lovade och jag önskade. Oavsett vad surgubbar och -gummor på internet säger så är Let it Go en fantastisk låt, både till innehåll och utförande.

11. Teenage Mutant Ninja Turtles

tmntJag är mycket medveten om att Jonathan Liebesman före Fincher, Nolan och Scorsese på en årsbästalista är att måla darttavla i pannan men detta är min lista och min kärlek till de gröna sköna skölpaddorna är djupt rotad. När filmen dessutom klockar in på tighta etthundraen minuter och lyckas fånga charmen hos det i grunden rätt fåniga konceptet är jag såld. Underanvänder Will Arnett och överanvänder Megan Fox. Jag såg denna med min snart 60-åriga mor och vi hade båda väldigt roligt. Filmen kokas ner till sin essens i en hiss-scen mot slutet av filmen. Jag charmades av scenen och filmen men kan verkligen förstå att detta inte fungerar för många.

Advertisements

Julkalender 2014 Lucka 9 – Disneyfeminism på frammarsch

frozenJag hade inte trott att två av 2014 års viktigaste filmer ur ett jämnställdhetsperspektiv skulle produceras av traditionellt sett ärkekonservativa Disney. Om det är ett tecken på att företaget fått ett samvete eller om det är för att det numera går att slå mynt av feminism låter jag vara osagt.

Resultatet är dock att vi fick en animerad komedi berättad ur två systrars perspektiv. Det i sig är inte unikt för Frost, men att båda systrarna lär sig att kärlek inte betyder att behaga män och att en bra människa inte automatiskt är någon som viker sig för andras viljor, är desto mer revolutionerande.

Den andra filmen som hade ett liknande budskap, men för en äldre publik, var underskattade Maleficent som helt fräckt påstod sig ha en annan vinkel på Törnrosa.

Maleficent-(2014)-149Sagan vänds helt på huvudet, här är det en småaktig man som stjäl en kvinnas unika egenskaper för att göra sig själv mäktig. Den onda häxa som i årtionden målas upp som bottenlöst ond och avundsjuk visar sig ha fullt rimliga själ till att vilja skada kungen och hans folk.

Den mjäkiga och på gränsen till parodiskt lyckliga prinsessan finns fortarande kvar. Men även här gör Maleficent ett briljant steg i det att den glada flickan inte utmålas som något enbart dåligt, bara något annorlunda. Hennes optimism och vänlighet gör att Maleficent förstår att hat och cynism inte är den enda vägen att gå.

Båda filmerna presenterar framför allt en ny typ av hjältinnor. Deras främsta mål är inte att passa in för att få sig en stadig karl, de går sina egna vägar och om potentiell partners är intresserade kommer de att följa efter.

Jag hoppas att 2014 inte var ett undantag utan att vi framöver kommer få se fler filmer där Disneyprinsessorna förskjuter behagandet, underdånigheten och självutplånandet för att istället göra det de själva vill, oavsett om det leder till att de lever lyckliga i alla sina dagar