Årets bästa 2014 – Plats 26-30

Då var det dags! En genomgång av de 30 bästa filmerna på bio i år (som jag sett).  Vi börjar med plats 26 – 30.

30. Into the Storm

intothestormEffektdriven actiondrama med lite för sliskiga relationskonflikter för att hamna högre upp på listan. En del riktigt coola stormscener dock. Klart värt att se för den som längtar till Twister 2. Richard “Thorin” Armitage håller skådespelarfanan högt.

29. My Old Lady

Relationsdrama kretsande kring fransk hyresrättsjuridik, känns det lockande? Egentligen en teaterpjäs skriven av regissören Israel Horovitz vilket verkligen känns i vissa scener. Kevin Kline, Maggie Smith och Kristin Scott Thomas gör det bästa för att skapa empati för rätt otrevliga karaktärer. Hade kunnat vara 20 minuter kortare. Jeunet-favoriten Dominique Pinon glimtar till i en liten roll som parisisk bostadsmäklare.

28. Muppets Most Wanted

Har redan fått en lucka i julkalendern. Skön familjefilm med rätt många skämt riktade till den äldre delen av familjen. Ojämn men underhållande.

27. Dum och dummare 2

hobbitFör att vara en ren kassamjölkning är uppföljaren till en av 90-talets mest ikoniska komedier oväntat rolig. Jag skrattade högt flera gånger åt genuint korkade idéer och repliker. Att se den direkt efter att man sett originalet är vanskligt, antingen ser man skillnaderna och irriterar sig på fallande kvalitet eller så uppskattar man alla blinkningar i uppföljaren mer.

26. Hobbit: Femhäraslaget

Rasande bra action när det väl tar fart. Samtidigt lite för många krystade repliker enbart inskrivna i manus för att förklara upplägget för publiken. Martin Freeman är magnifik som Bilbo, tyvärr har han förvånande lite duktid. Hade kunnat klippts ner till 90 minuter och blivit dubbelt så bra. I ett monstermaraton som den tredje filmen i en hexalogi är den perfekt då Sagan om Ringen kommer verka mycket bättre direkt efteråt.

Advertisements

Julkalender 2014 Lucka 1 – Doppelt gemuppelt

Hej kära lyssnare/läsare. Hög av Film har nu existerat i ett par månader och jag tänkte fira detta med att bjuda på en julkalender av filmintryck från året som gått, och lite annat godis.

muppet-treausre-islandFörsta luckan innehåller en av mina absoluta favoritfilmer genom tiderna. En familjefilm som jag förvånansvärt nog förälskade mig i på gymnasiet, ni vet den perioden i ens liv då nivå av coolhet är kanske det viktigaste som finns. Så vad är det då för cineastiskt mästerverk som får äran att bli mitt första inlägg och tillika min första lucka i jukalendern? En sjörövarsaga baserat på en klassisk bok av Robert Louis Stevenson – Mupparna på Skattkammarön.

Det kanske inte är den mest väntade filmen för en “bäst någonsin”-lista, men för mig har den allt. Humor, sångnummer, en pipig barnskådis, Jennifer Saunders som argsint krogägare, Billy Connolly som namnen Bones och kanske fram för allt Tim Curry i högform som Long John Silver. Jag kan se filmen hur många gånger som helst. Varje gång skrattar jag gott åt Kermits fäktscen, Fozzies omåttligt korkade skeppsmecenat med ett besatt långfinger och Rizzo the Rats försök till kryssningsentreprenad.

Tysk poster för Muppets Most WantedAnledningen till att jag kom och tänka på filmen var för att jag nyligen såg den senaste Mupparna-filmen Muppets: Most Wanted. En film som på inga sätt är en katastrof, men vars “försök till skämt/faktiska skratt”-ratio är lite för låg. Men även 2014 finns det humor att hämta hos Mupparna. Jag blev bland annat förtjust i Sam the Eagles buddy cop-relation med Ty Burells interpolagent Jean Pierre Napoleon. Mest är den ett exempel på hur kärlek till en viss typ av film inte alltid översätts till bra nyskapande av film. Regissören James Bobin (som även ligger bakom Flight of the Concordes) är en självuttalad Mupparna-älskare.

När han snickrade ihop tre år gamla Mupparna tillsammans med parhästar Nicholas Stoller och Jason Segel talade han varmt om de gamla filmerna, men resultat blev aldrig mer än ljummet. Kanske är det en vördnad för materialet som Jim Henson, Frank Oz och de andra inte hade. För studion som skapade världens kanske mest kända dockteaterensemble hade en avslappnad relation till sina alster. Många skådespelare har vittnat om hur filtdockorna gladeligen pratade bakfyllor och kvart-i-två-ragg mellan tagningarna till The Muppet Show.

Nej, de två senaste Mupparna kan man gott klara sig utan. För den som vill njuta nostalgi utan att rädas förminskad upplevelse kan jag rekommendera Mupparna från 1979, Mupparna på Manhattan från 1984 och faktiskt även Mupparnas julsaga från 1992. Den sistnämnda innehåller förutom ett genialiskt skämt kring en pratande potatis även Michael Caine i sedvanlig “betala av lånet på huset”-form. Bah, humbug!