Årets bästa 2014 – Plats 21-25

Forsättning på listan över de 30 bästa biofilmerna (jag sett) i år. Plats 26-30 är redan avklarade och nu går vi direkt på plats 25!

25.  Saving Mr. Banks

SavingMrBanksPoster2Ärades med en lucka där jag ondgjorde mig över att anslaget i trailern inte matchade filmen. En för Disney oväntat svårmodig och svart film på sina ställen. Skådespelet är för bra för att ignorera men regissören John Lee Hancock stärker sitt rykte som sliskregissör.

24. 22 Jump Street

Inte riktigt lika rolig som sin föregångare. Channing Tatum har etablerat sig som en komiker av rang, hans “My name Jeff”-replik är årets trailerstund i humorfacket. Peter Stormare får visa att han kan locka skratt. Jillian Bell som hans dotter stjäl alla scener hon är med i. Tar “uppföljare”-skämten några steg för långt.

23. John Wick

Bagatellartad hämnarfilm som vinner väldigt mycket på tighta välfilmade actionscener. Startar fånigt men höjer sig rejält mot mitten för att sedan tappa i slutet. Michael Nyqvist spelar över på ett sätt som bara tillåts av regissörer med tankarna på annat men lyckas ändå underhålla. Oväntat många bra skådespelare i mindre roller.

22. Edge of Tomorrow

lonesurvivorTom Cruise gör sällan dåliga filmer och detta är inget undantag. Har ett slut som nästan förstör hela filmen för mig. Köper man det är detta en intressant variant på Måndag hela veckan, fast med utomjordingar och höghastighetsvapen. Bäst i de dramatiska delarna då actionsekvenserna rätt snabbt tappar nerv.

21. Lone Survivor

Pete Berg blandar och ger. Efter horribla Battleship kommer en intensiv skildring av en misslyckad militär operation i Afghanistan baserad på verkliga händelser. Lyckas både skildra mänsklighet hos de amerikanska elitsoldaterna och de afghanska människor de möter. Obehagligt verklig skildring av eldstrider och dess följder. Ben Foster och Emile Hirsch gör riktigt tunga insatser, Mark Wahlberg och Taylor Kitsch hade behövt några fler omtagningar.

Advertisements

Julkalender 2014 Lucka 5 – Lurad av trailern

En riktigt bra trailer väcker intresse för filmen utan att ge bort för mycket av handlingen samtidigt som den ger en känsla för vad för slags film som väntar. Ibland behöver man inte ens visa klipp ur filmen.

Ett praktexempel är Alfred Hitchcocks legendariska trailer för Psycho där skräckmästaren vandrar runt på Bates Motel och försynt pratar om alla hemskheter som hänt där. Inte en bildruta från själva filmen.

Sådana mästerverk får man sällan se nuförtiden. Men det är också sällan som filmers trailers har en helt annan känsla en den slutgiltiga filmen.

Ibland är det rena lögner, som i trailern till Nimród Antals underskattade Predators där en närbild på Adrian Brodys ansikte var översvämmad med lasersikten vilket atydde en betydligt större antal utomjordingar än som faktiskt dök upp. I filmen är scenen med, men med betydligt färre sikten.

SavingMrBanksPoster2Men ibland blir det fel på andra sätt. I de flesta förtittar på Saving Mr. Banks var känslan av en film där en gladlynte Walt Disney värmde upp en iskall Pamela Travers och fick henne att förstå vilken glädje en filmatisering av hennes Mary Poppins-bok skulle ge folket. Med många sångnummer och skratt i trailern var känslan av en smårolig komedi med ett litet mått dramatiska element.

Istället bjuder filmen på ett långsamt psykologiskt drama där stora delar utspelar sig i författarinnnans högst traumatiska barndom. Jag visste inte ens om att Colin Farell och Ruth Wilson som spelar hennes föräldrar var med i filmen.

Gissningsvis var det alldeles för mörkt för att säljas in som en Disney-film, trots att själva filmen absolut inte hade ett anslag för hela familjen. Resultatet var att jag kom in helt snett när jag såg filmen, hade jag väntat mig ett drama hade jag nog kunnat njuta mer av filmen. Nu är ju visserligen regissören John Lee Hancock allt annat än subtil i sin regi, men det är tråkigt när trailermakare skadskjuter en film på förhand.