Årets bästa 2014 – Topp fem!

Sista delen av årets bästa filmer jag sett på bio är en salig blandning av subtilt och monstruöst. Vi börjar med femte plats.

5 . Godzilla

Gareth Edwards mastodont har jag redan talat mig varm om i en lucka i min julkalender. Jag vill tillägga att filmen absolut är att föredra i biomiljö. Denna typ av monsterfilm är alltid bäst med stor duk och mullrande högtalare. Det ska bli mycket intressant att se hur filmen står sig i det mindre formatet.

4.  Maleficent

Disneys nytolkning av sin gamla paradrulle Törnrosa är värt att se för de flesta. För flickor som behöver få höra att deras värde inte ligger i skönhet eller förmåga att behaga män, för pojkar som behöver lära sig värdet av respekt och generositet framför egoism och ärelystnad och inte minst för gamla filmrecensenter som fnyser åt sagohistoriers banalitet och slagkraft. Maleficent är en vackert filmad, väl avvägd, genuint spännande och framför allt magisk berättelse. Även denna film har tidigare diskuterats i en julkalenderlucka.

3. Guardians of the Galaxy

Årets bästa actionrökare har allt en riktig bra rymdmatiné ska innehålla. En storslagen berättelse med stora doser äkta humor, fantasifulla miljöer och karaktärer men framför allt ett stort bultande hjältemodshjärta. Filmens enda svaghet är att den har en charmig cool semiskurk i Michael Rookers Yondu som får alldeles för lite tid. Som motpol och bollplank till Chris Pratt har han så mycket mer att ge än den tråkigt skrivna Ronan.

Jag vill lyfta fram fribrottaren Dave Bautista vars tolkning av den liknelsebefriade Drax blir bättre för varje gång jag ser den. Han visar att Dwayne Johnson inte är den enda arvtagaren till åttio-talets karismatiska muskelhjältar. Att Drax dessutom hyllats av föräldrar till barn inom aspergers-spektrat som en av få förebilder på bio är hårt vispad grädde på ett utsökt luftigt potatismos.

2. Nightcrawler

Fullkomligt förödande samhällssatir över det förråade medieklimat vi lever i. Att detta är Dan Gilroys regidebut är lite tragiskt, för även om Gilroy bidragit till filmskapandets ädla konst med en rad manus är det tråkigt att det först är vid 55 års ålder som han får visa att han också är en extremt kompetent regissör.

Lyckas likt Michael Manns främsta Los Angeles-skildringar fånga en vacker smutsighet som både äcklar och förtrollar. Har en jobbig slutkläm som först gjorde mig förbannad men som efter att jag smält mina intryck är alldeles perfekt i sin jävlighet.

1. Foxcatcher

Mitt sällskap till Bennet Millers brottardrama satte fingret på varför detta är årets bästa rulle. “Det är så skönt att få tänka lite själv ibland”. Nu är det uttalandet dels grundat i att sagda person alltid blir medtvingad av mig på de mest korkade rullarna biograf-Sverige har att erbjuda, men samtidigt har han helt rätt.

Foxcatcher har inga intentioner att fylla i varenda litet hörn i denna verklighetsbaserade historia. Miller vet att den sista klippningen görs i betraktarens sinne och att det är så mycket mer tillfredställande att få klippa när man har många fler filmremsor att välja mellan (att den analoga analogin daterar mig gör mig både stolt och ledsen).

Det går att förlora sig i Foxcatcher enbart för sin närgågna och detaljerade studie över greko-romersk brottning. Millers skildring av den fysik och den närhet som är lika självklar för brottare som ovanlig mellan de flesta män är nedtonad och exakt. Sättet Mark Ruffalo och Channing Tatum rör sig  på, deras hjulbenta gång och lätt böjda armar, skapar en trovärdighet som spiller över i skildringen av deras relation. En tidig scen där de sparrar är ett mikrokosmos över hela filmen, i den scenen finns hela deras relation med alla dess styrkor och svagheter.

Men Foxcatcher erbjuder också en bild av hur människans ofta bristande självinsikt styr dess handlande. Hur självvärde kan vara otroligt bräckligt om det investeras i en enda förmåga eller hur skadligt enorma tillgångar kan vara om det ges någon utan någon social kompetens.

Årets bästa 2014 – Plats 21-25

Forsättning på listan över de 30 bästa biofilmerna (jag sett) i år. Plats 26-30 är redan avklarade och nu går vi direkt på plats 25!

25.  Saving Mr. Banks

Ärades med en lucka där jag ondgjorde mig över att anslaget i trailern inte matchade filmen. En för Disney oväntat svårmodig och svart film på sina ställen. Skådespelet är för bra för att ignorera men regissören John Lee Hancock stärker sitt rykte som sliskregissör.

24. 22 Jump Street

Inte riktigt lika rolig som sin föregångare. Channing Tatum har etablerat sig som en komiker av rang, hans “My name Jeff”-replik är årets trailerstund i humorfacket. Peter Stormare får visa att han kan locka skratt. Jillian Bell som hans dotter stjäl alla scener hon är med i. Tar “uppföljare”-skämten några steg för långt.

23. John Wick

Bagatellartad hämnarfilm som vinner väldigt mycket på tighta välfilmade actionscener. Startar fånigt men höjer sig rejält mot mitten för att sedan tappa i slutet. Michael Nyqvist spelar över på ett sätt som bara tillåts av regissörer med tankarna på annat men lyckas ändå underhålla. Oväntat många bra skådespelare i mindre roller.

22. Edge of Tomorrow

Tom Cruise gör sällan dåliga filmer och detta är inget undantag. Har ett slut som nästan förstör hela filmen för mig. Köper man det är detta en intressant variant på Måndag hela veckan, fast med utomjordingar och höghastighetsvapen. Bäst i de dramatiska delarna då actionsekvenserna rätt snabbt tappar nerv.

21. Lone Survivor

Pete Berg blandar och ger. Efter horribla Battleship kommer en intensiv skildring av en misslyckad militär operation i Afghanistan baserad på verkliga händelser. Lyckas både skildra mänsklighet hos de amerikanska elitsoldaterna och de afghanska människor de möter. Obehagligt verklig skildring av eldstrider och dess följder. Ben Foster och Emile Hirsch gör riktigt tunga insatser, Mark Wahlberg och Taylor Kitsch hade behövt några fler omtagningar.

Julkalender 2014 Lucka 17 – Tanning Chatum

Om någon sagt till mig för tio år sedan att den trulige flickfavoriten Channing Tatum skulle vara en av 10-talets mest intressanta skådespelare hade jag trott att de skämtat.  Men faktum är att den 34-årige före detta dansaren från Alabama levererar i alla möjliga sorters filmer.

Han är charmen som krävs för romantiska rullar, är trovärdig i fysiskt krävande actionroller och har självdistans och glimt nog att göra komedier. På senare år har han också visat att han klarar de dramatiska rollerna. Jag skulle inte bli förvånad om nästa år innebär diverse skinande statyetter för rollen som brottaren Mark Schultz i Bennet Miller Foxcatcher.

Men den filmen jag ser mest fram emot med Tatum nästa år är den gravt försenade Jupiter Ascending där han spelar spetsörad utomjording vars mål är att hjälpa Mila Kunis rymdprinsessa att återta sin arvsrätt.

Regissörer är syskonen Wachowski som även om de än så länge inte nått genombrottsfilmen The Matrix nivåer aldrig gör ointressanta filmer. Rymdoperan är en av mina favoritgenrer och trots att sci/fi är väldigt populärt så är det sällan vi får se filmer med en originalhistoria. Det är numer mer regel än undantag att en bok, en serietidning eller ett tevespel ligger till grund för manuset. Här regisserar Andy och Lana Wachowski sin egenskrivna historia för första gången sedan Matrix.

Det enda som oroar mig är att filmen var klar för biograferna redan i somras, men av någon anledning valde man att skjuta upp premiären nästan nio månader. Det kan ha flera anledningar men de två troligaste är antingen att filmen behövde arbetas om eller att Warners försäljningssiffror redan såg så pass bra ut för 2014 att man hellre flyttade Jupiter Ascending till 2015.  Vi kan alltid hoppas att det var gammal hederlig girighet som låg bakom.