Årets bästa 2014 – Plats 16-20

Vi har tagit oss in på topp 20 av årets filmer som hade biopremiär under 2014 (av de jag sett).  Här kommer plats 16-20.

20. Hercules

Tidigare nämnd i årets fjärde kalenderlucka. Bra action med matinévibbar, lite Hollywoodiserad mytologi och doft av Robert E. Howards pulphjälte Conan, som Dwayne Johnson självklart skulle spelat istället  för trästubben Jason Momoa. Brett Ratners bästa sedan Rush Hour 2.

19. Expendables 3

Mitt kanske mest kontroversiella val på den här listan, men jag tycker verkligen att Sly lyckades få till den kemi och glimt som fanns i första filmen. Där tvåan bara var en rad trötta uppkräkningar av gamla repliker lutades sig den italienske hingsten här på riktiga skådespelare som Mel Gibson och Antonio Banderas. Överspel javisst, men charmigt så det förslår. Inkluderandet av det yngre gardet är helt meningslöst, men de är inte med så mycket. Filmens största misstag är att Terry Crewes fick så lite duktid.

18. The Skeleton Twins

Indiedrama genomsyrad av svart humor och framför allt fantastiskt skådespel av de båda SNL-genierna Kristen Wiig och Bill Hader. De två titulära syskonen är lite för ansträngt osympatiska och en del av deras beteende känns manusdrivna mer än organiska. Har en av filmårets charmigaste dans- och sångnummer. Inte för den som är svag för guldfiskar eller Luke Wilson. Ty Burell gör en stark biroll som det är svårt att förhålla sig till. Kul om Craig Johnson kan hitta en publik utanför Mumblecore-scenen så att fleer kan få njuta av hans utmärkta personregi.

17. Grand Budapest Hotel

Grand Budapest Hotel är den bästa filmen Wes Anderson gjort sedan Life Aquatic och jag tror att detta kan vara en av hans mer lättillgängliga filmer på senare år. Ralph Fiennes är självlysande i huvudrollen, det ska bli kul att se om han återkommer i Andersons stjärnstall av skådespelare framöver. Det jag har emot filmen är att jag aldrig riktigt drogs in i den. Känslorna den väcker är mer akademiska än primala och det känns mer som att jag studerar hans filmer än njuter av dem.

16. The Wolf of Wall Street

“Regi av Martin Scorsese” var under en lång tid inte bara ett garanterat biobesök utan innebar också höga förväntningar och hopp om god filmskapande. På senare år har tyvärr den gamle räven börjat tackla av något. Wolf of Wall Street har definitivt sina höjdpunkter, scener där Marty visar var filmskåpet ska stå. Men den innehåller också lite väl mycket buskis och höhö-humor. Kanske kräver berättelsen om ärkeäcklet Jordan Belfort det handlaget, men tyvärr tar inte Scorsese tillräckligt mycket avstånd från slemhögen. Förståeligt är att Belfort är en imponerande mästersvindlare, mindre föreståeligt är varför en så rutinerad filmskapare faller för hans skitsnack. Distansen finns inte riktigt där och bitvis känns WoWS lite för ofta som en hyllning till girighet.

Julkalender 2014 Lucka 4 – Muskelmannen återuppstånden

Efter att ha haft en storhetstid på 80- och 90-tal fick muskelhjälten ta ett kliv tillbaka under 00-talet. De storbystade männen med tjocka lår och breda hakor blev omsprugna av mindre och smidigare hjältar som flög med vajrar eller slogs både skitigt och effektivt i snabba klipp.

I och med superhjältefilmens dominans på vita duken har vi visserligen åter fått en rejäl dos överpumpade män. Men det var inte för deras fysik som skådespelarna rollsattes. Ofta var det snarare efter att tightsen tilldelats som stenhård träning, skinnfri kyckling, ångad broccoli och äggviteomeletter tog vid.

Men i år har muskelmannen återuppväckts. Med långt hår och tjockt skägg stiger Dwayne Johnson upp på den stora scenen för filmvärldens svullna heroer. Hercules regisserad av Brett Ratner var faktiskt rätt bra. En intressant tolkning av hur en man blir en myt och hur mannen nyttjar myterna till sin egen fördel. Men kanske framför allt var det ett utmärkt exempel på att karisma i slutändan är den främsta anledningen till att de stora männen blivit legender i sin egen tid.

För samma glimt i ögat som gjorde Schwarzenegger till den störste actiohjälten besitter mannen som en gång kallade sig för The Rock. Han är bäst när han inte behöver vara 100% skitnödigt stenhård utan istället kan få dra en smådassig oneliner med ett snett leende.

Tyvärr är det inte helt säkert att Hercules får ett långt liv på vita duken. Trots att den spelade in dubbla produktionskostnaden på bio världen över var mottagandet i hemlandet halvljummen. Då är det rätt trevligt att veta att Dwayne har andra järn i elden. I DCs supersatsning av mängder av serietidningsfilmer har han fått rollen som Captain Marvels (numera kallad bara Shazam) ärkefiende Black Adam.