Vi har tagit oss in på topp 20 av årets filmer som hade biopremiär under 2014 (av de jag sett). Här kommer plats 16-20.
20. Hercules
Tidigare nämnd i årets fjärde kalenderlucka. Bra action med matinévibbar, lite Hollywoodiserad mytologi och doft av Robert E. Howards pulphjälte Conan, som Dwayne Johnson självklart skulle spelat istället för trästubben Jason Momoa. Brett Ratners bästa sedan Rush Hour 2.
19. Expendables 3
Mitt kanske mest kontroversiella val på den här listan, men jag tycker verkligen att Sly lyckades få till den kemi och glimt som fanns i första filmen. Där tvåan bara var en rad trötta uppkräkningar av gamla repliker lutades sig den italienske hingsten här på riktiga skådespelare som Mel Gibson och Antonio Banderas. Överspel javisst, men charmigt så det förslår. Inkluderandet av det yngre gardet är helt meningslöst, men de är inte med så mycket. Filmens största misstag är att Terry Crewes fick så lite duktid.
18. The Skeleton Twins
Indiedrama genomsyrad av svart humor och framför allt fantastiskt skådespel av de båda SNL-genierna Kristen Wiig och Bill Hader. De två titulära syskonen är lite för ansträngt osympatiska och en del av deras beteende känns manusdrivna mer än organiska. Har en av filmårets charmigaste dans- och sångnummer. Inte för den som är svag för guldfiskar eller Luke Wilson. Ty Burell gör en stark biroll som det är svårt att förhålla sig till. Kul om Craig Johnson kan hitta en publik utanför Mumblecore-scenen så att fleer kan få njuta av hans utmärkta personregi.
17. Grand Budapest Hotel
Grand Budapest Hotel är den bästa filmen Wes Anderson gjort sedan Life Aquatic och jag tror att detta kan vara en av hans mer lättillgängliga filmer på senare år. Ralph Fiennes är självlysande i huvudrollen, det ska bli kul att se om han återkommer i Andersons stjärnstall av skådespelare framöver. Det jag har emot filmen är att jag aldrig riktigt drogs in i den. Känslorna den väcker är mer akademiska än primala och det känns mer som att jag studerar hans filmer än njuter av dem.
16. The Wolf of Wall Street
“Regi av Martin Scorsese” var under en lång tid inte bara ett garanterat biobesök utan innebar också höga förväntningar och hopp om god filmskapande. På senare år har tyvärr den gamle räven börjat tackla av något. Wolf of Wall Street har definitivt sina höjdpunkter, scener där Marty visar var filmskåpet ska stå. Men den innehåller också lite väl mycket buskis och höhö-humor. Kanske kräver berättelsen om ärkeäcklet Jordan Belfort det handlaget, men tyvärr tar inte Scorsese tillräckligt mycket avstånd från slemhögen. Förståeligt är att Belfort är en imponerande mästersvindlare, mindre föreståeligt är varför en så rutinerad filmskapare faller för hans skitsnack. Distansen finns inte riktigt där och bitvis känns WoWS lite för ofta som en hyllning till girighet.